Under perioder av upprustning och krigsförberedelser tenderar både opinionsbildning och nyhetsförmedling att militariseras: gränsen mellan information, mobilisering och psykologiska operationer suddas ut, och utrymmet för genuint kritisk offentlig debatt krymper även i formella demokratier. Ett centralt begrepp i den samtida forskningen är securitization (ofta översatt till ”säkerhetisering”): när en fråga definieras som ett existentiellt säkerhetshot flyttas den från normalpolitikens arena till ett undantagstillstånd där extraordinära åtgärder motiveras. I sådana lägen snävas åsiktskorridoren in; kritiska positioner omdefinieras som oansvariga eller illojala, snarare än som legitima inslag i ett pluralistiskt samtal. Susan L. Carruthers menar att massmedier i många konflikter tenderar att uppträda mer som medaktörer till staten än som oberoende granskare, även om detta varierar mellan länder, konflikter och mediesystem. (Carruthers 2011).
I den klassiska Köpenhamnsskolan (Buzan, Wæver & de Wilde 1998) förstås securitization som en rörelse där en politisk aktör pekar ut ett existentiellt hot, en relevant publik accepterar denna problemformulering, och därigenom öppnas utrymme för extraordinära åtgärder. Senare utvecklingar av teorin – särskilt hos Thierry Balzacq – betonar att detta nästan alltid blir en cyklisk och publikberoende process (Balzacq 2005, 2011). Initiala securitizing moves, till exempel påståenden om att terrorism, invandring eller ”desinformation” hotar nationens överlevnad, möts av respons från väljare, medier, partier och institutioner som börjar tala om frågan i säkerhetstermer och acceptera att ”något radikalt måste göras”. Detta möjliggör nya lagar, särskilda myndigheter, omprioriteringar inom polis och underrättelsetjänst och utbyggda kontroll- och övervakningsregimer. De nya institutionerna producerar i sin tur rapporter, statistik och kampanjer som bekräftar hotbilden och legitimerar ytterligare skärpningar. Publiken blir därmed medkonstituerande snarare än passiv mottagare: genom sitt stöd låser den in resurser och skapar organisatoriska strukturer som gör det svårt att senare ”av-säkerhetisera” frågan och återföra den till normalpolitik.
Första världskriget framstår i litteraturen som det första fullt utvecklade moderna informationskriget. Harold D. Lasswell analyserade i Propaganda Technique in the World War hur de krigförande staterna byggde upp centraliserade propagandamaskiner – brittiska Wellington House, tyska utrikesdepartementets propagandaavdelning, den amerikanska Committee on Public Information – för att med press, affischer, film och från predikstolar mobilisera befolkningen, demonisera fienden och kväsa pacifistiska och socialistiska strömningar (Lasswell 1927/1971). Philip M. Taylor visar i sin syntes över propagandans historia Munitions of the Mind hur detta knyter an till mycket äldre traditioner, från antiken till franska revolutionen, men att kombinationen av tidningspress i massupplagor, allmän värnplikt och statliga propagandabyråer under första världskriget gav en kvalitativt ny nivå av systematik och räckvidd (Taylor 2003).
Samma logik återkommer i kalla krigets inledningsfas. I USA sammanföll den andra ”Red Scare” – alltså den antikommunistiska våg som från slutet av 1940-talet till mitten av 1950-talet brukar kallas McCarthy-eran – med uppbyggnaden av det permanenta kalla krigets institutioner: Nato, kärnvapenarsenal, säkerhetstjänsternas utvidgade befogenheter, Koreakriget (Storrs 2015). McCarthyismen innebar en institutionaliserad kampanj av politisk repression, svartlistning och lojalitetsprövningar riktade mot påstådda kommunister och sympatisörer i statsförvaltning, skola, kultur och media. Ledande politiker och
Securitization – vad innebär begreppet?
Begreppet securitization utvecklades inom den så kallade Köpenhamnsskolan i säkerhetsstudier, framför allt genom Barry Buzan, Ole Wæver och Jaap de Wilde i Security: A New Framework for Analysis (Buzan, Wæver & de Wilde 1998. Grundidén är att “säkerhet” inte är något givet, utan skapas politiskt genom hur aktörer talar om vissa frågor. När en ledande person – en regeringschef, minister, hög militär eller förgrundsfigur inom populistiska rörelser – offentligt beskriver något som ett existentiellt hot mot ett referensobjekt (nationens överlevnad, statens suveränitet, “den västerländska civilisationen”, befolkningens säkerhet) och kräver extraordinära åtgärder, gör hen ett securitizing move. Om en relevant publik accepterar denna hotbild – parlament, medier, allmänhet, internationella organisationer – sägs frågan ha securitiserats.
Poängen är alltså att en fråga kan förflyttas från normalpolitik till undantagspolitik. I normalpolitiken förhandlar man och väger intressen mot varandra, inom ramar satta av lagar och etablerade procedurer. I undantagspolitiken framställs däremot drastiska åtgärder – inskränkningar av rättigheter, militär intervention, långtgående övervakning, stängning av mediekanaler – som nödvändiga för “överlevnad”. Securitization kan beskrivas som en mer eller mindre snabb förskjutning från normalpolitik mot ett mer undantagsartat tillstånd där långtgående åtgärder legitimeras.
I senare vidareutvecklingar har forskare betonat att denna process inte bara är en fråga om enskilda tal (”speech acts”), utan om återkommande praktiker, institutioner och publikens roll. Thierry Balzacq har till exempel argumenterat för att man måste studera hur olika publiker erbjuder “formellt” respektive “moraliskt” stöd till securitiserande aktörer – exempelvis genom parlamentariska omröstningar, mediedramaturgi eller social medie-mobilisering (Balzacq 2005, 2011).
Begreppet har använts på en rad områden: migration (när invandring definieras som säkerhetshot snarare än social eller ekonomisk fråga), terrorism, klimatförändringar, pandemier och – på senare år – “desinformation” och informationspåverkan. I fallet EU och rysk statsmedia efter 2014 och särskilt efter 2022 har forskare beskrivit hur “desinformation” securitiserats: istället för att främst hanteras som yttrandefrihets- och mediepolitik behandlas ryska kanaler som RT och Sputnik som säkerhetshot som möts med sanktionsregimer och direkta sändningsförbud (Vériter 2025; Lendvai 2024).
Ett återkommande kritiskt argument mot securitization är att begreppet riskerar att normalisera ett språkbruk där allt fler samhällsproblem framställs som hot mot “överlevnad” och därmed legitimerar undantagsåtgärder. Samtidigt har teorin varit analytiskt fruktbar just för att synliggöra hur denna typ av språkbruk används – och hur viktig resonansen hos grupper av människor är för framgångsrik securitisering
säkerhetstjänster varnade för ”subversiva element” överallt; i praktiken likställdes radikal samhällskritik ofta med möjlig sovjetisk infiltration. De stora nyhetsmedierna gav bred exponering åt kongressutskottens utfrågningar och bidrog därmed till att snäva in den legitima politiska repertoaren.
I Sverige får samma logik en mildare, men tydlig, variant i striden om ”tredje ståndpunkten” kring 1950. Intellektuella som ville inta en kritisk hållning både mot amerikansk kapitalism och sovjetisk diktatur försökte formulera en genuint neutral position – ”varken Washington eller Moskva”. Debatten kulminerade 1951. Herbert Tingsten angrep denna linje hårt, bland annat i skriften Tredje ståndpunkten – en orimlighet (Tingsten 1951). Hans argumentation gick ut på att ”tredje ståndpunkten” i praktiken gynnade Moskvas intressen och försvårade Sveriges västinriktade säkerhetspolitik. Resultatet blev en kraftig normsignal från landets viktigaste ledarsida: i ett läge av kallt krig var det inte legitimt att fördela kritiken jämt mellan USA och Sovjet. Utan formell censur drogs en gräns för vad som kunde sägas utan att framstå som säkerhetspolitiskt suspekt.
På nyhetsnivå innebär upprustning och krig ofta en förskjutning från granskande till patriotisk journalistik. Inledningsfasen av USA:s krig i Vietnam är ett väl analyserat exempel. Daniel C. Hallin visar i The Uncensored War att amerikanska nyhetsmedier under 1960-talets första hälft i hög grad anpassade sin rapportering till den politiska elitens konfliktlinjer: det var självklart att konflikten skulle förstås som ett nödvändigt försvar mot kommunistisk expansion, där USA bistod Sydvietnam i en legitim försvarskamp (Hallin 1986). Först när eliten själv började splittras – särskilt efter Tet-offensiven 1968 – öppnades ett större utrymme för kritiska perspektiv i mainstream-media.
Samtidigt spelade den växande antikrigsrörelsen, inom och utom USA, en avgörande roll för att förändra både politiken och den mediala gestaltningen. Massprotester, soldatprotester, veteranorganisationer och studentrörelser utsatte den politiska ledningen för ett tryck som medierna inte längre kunde ignorera. Bilder på napalmskador, skövling av byar och kistor i de amerikanska vardagsrummens tv-apparater hade sannolikt inte fått samma politiska sprängkraft om den inte hade sammanfallit med en bred social mobilisering som gav dessa bilder en tydlig politisk tolkning. Forskningen om Vietnam betonar därför ofta samspelet mellan elitkonflikter, medial praktik och sociala rörelser: ingen av dessa komponenter räcker ensam för att förklara skiftet från konsensus till ifrågasättande (Hallin 1986; Lembcke 1998).
Gulfkriget 1991 brukar beskrivas som ett försök att ”lära av Vietnam” även på mediesidan. Pentagon införde ett strikt pool-system där ett begränsat antal reportrar reste med militära enheter och all rapportering från fronten filtrerades genom militärens informationsapparat (Kamioka 2001; Britannica 2013). CNN etablerade samtidigt en ny standard för realtidskrig genom direktsändningar från Bagdad och Riyadh (Badsey 2013). Douglas Kellner har visat hur kombinationen av styrd tillgång, spektakulära bilder på precisionsbombningar och avsaknad av grafiska skildringar av civila offer skapade ett narrativ om ett kort, kliniskt och teknologiskt överlägset ”tv-krig”, där frågor om proportionalitet, civila kostnader och långsiktiga följder hamnade i periferin (Kellner 1992).
Den mer organiserade opinionspåverkan – propaganda i snäv mening – löper som en röd tråd genom dessa exempel. Lasswells studie av första världskriget visar hur stater systematiskt producerade starkt känsloladdade budskap om hot, nationell enhet och fiendens barbari för att legitimera massmobilisering och kväsa opposition (Lasswell 1927/1971). Taylor följer i Munitions of the Mind hur denna tradition förfinas under 1900-talet och gradvis smälter samman med nyhetslogiken (Taylor 2003). I Kosovokriget 1999 framträder detta i humanitär förpackning: Nato framställde bombningarna som en nödvändig humanitär intervention mot etnisk rensning, medan kritiker beskrev dem som oprovocerad aggression utan säkerhetsrådsmandat. Antologin Degraded Capability: The Media and the Kosovo Crisis visar hur västliga medier i hög grad reproducerade Natos ”humanitära” ram och nedtonade civila offer och folkrättsliga problem (Hammond & Herman 2000).
I Irakkriget 2003 nådde samspelet mellan strategiska narrativ och massmedier en ny kulmen. Bushadministrationen securitiserade Saddam Hussein-regimen genom att koppla den till 11 september, terrorism och påstådda massförstörelsevapen; stora tv-kanaler i USA upprepade under lång tid antagandet att Irak förfogade över sådana vapen som ett faktum (Kellner 2004; Hersh 2004). Samtidigt utvecklades ett omfattande ”embedding-program” där hundratals reportrar knöts direkt till militära förband, med stor dramatik men begränsat avstånd till de militära perspektiven (Britannica 2013). Först när det stod klart att några massförstörelsevapen inte fanns, och när den långvariga ockupationens konsekvenser blev tydliga, uppstod en mer genomgripande mediekritik, både inom forskningen och i delar av journalistkåren.
Forskningen om ”strategiska narrativ” fångar just denna dimension: hur stater och allianser försöker rama in konflikter i övergripande berättelser om en hotad världsordning, civilisatorisk kamp eller försvar av mänskliga rättigheter, som sedan cirkulerar genom diplomati, nyhetsmedier och populärkultur (Miskimmon, O’Loughlin & Roselle 2013). I Kosovokriget var narrativet humanitär intervention, i Irakkriget narrativet om ”kriget mot terrorismen” och ”ondskans axel”. I vår samtid återkommer detta i berättelserna om kriget i Ukraina och Israels krig i Gaza.
Efter de ryska truppernas omfattande angrepp mot Ukraina den 24 februari 2022 – i västlig debatt vanligen benämnd som en ”full-scale invasion”, även om styrkeinsatsen inte var dimensionerad för en omedelbar total ockupation av hela landet – definierades konflikten i EU- och Nato-länderna snabbt som en existentiell prövning för den europeiska säkerhetsordningen och den ”regelbaserade internationella ordningen”. I informationssfären översattes detta till extraordinära åtgärder. EU beslutade den 2 mars 2022 att förbjuda sändningar från de ryska statsmedierna RT och Sputnik, med motiveringen att de bedrev en systematisk kampanj av desinformation, informationsmanipulation och destabilisering (Europeiska rådet 2022). Meta, Google och andra plattformar har parallellt begränsat eller blockerat rysk statsmedia i Europa (Meta 2022; Euronews 2022).
Nyare forskning har beskrivit detta som ett typexempel på kollektiv securitization av ”desinformation” i EU: informationsflöden behandlas inte som ett normalt yttrandefrihets- och medieregleringsproblem, utan som ett säkerhetshot som möts med sanktionslogik (Vériter 2025; Lendvai 2023). Samtidigt har västliga nyhetsmedier i stort återgett ett tydligt angripare–offer-schema där ryska perspektiv främst förekommer som officiella uttalanden som sedan kritiseras, medan strukturella frågor – Nato-expansion, Minskprocessens misslyckande, Ukrainas interna maktkamper – spelar en mer begränsad roll i huvudflödet.
Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 såg man initialt en liknande, starkt moraliserad samling kring Israels ”rätt till självförsvar” i stora västliga medier, men här skar konflikten mycket tydligare rakt igenom de västliga samhällena. Centre for Media Monitoring analyserade över 200 000 brittiska tv-inslag och artiklar under krigets första månader och fann att ord som ”massaker”, ”slakt” och ”atrociteter” användes mångdubbelt oftare om israeliska än om palestinska offer, trots att de palestinska dödstalen snabbt steg till en långt högre nivå, och att formuleringen om Israels ”rätt till självförsvar” förekom betydligt oftare än referenser till palestinska rättigheter (CfMM 2024; Declassified UK 2024).
En svensk magisteruppsats om rapporteringen i svensk press hösten 2023–2024 visar liknande asymmetrier i källurval och inramning: israeliska källor citeras oftare och får mer tolkningsutrymme, medan palestinska källor används mindre frekvent och ofta i mer defensiva positioner (Rydberg Lidbo 2025; Hoare & Ziegler 2024). Journalister i flera länder har i efterhand talat om ett ”fatalt misslyckande” där Israel konsekvent presenteras som demokrati i kamp mot terrorister, medan den palestinska civilbefolkningens utsatthet och rättsliga skydd marginaliseras.
Samtidigt har sociala medier fungerat som motvikt. Hos stora delar av den unga publiken i USA och Europa dominerar pro-palestinska perspektiv i TikTok- och Instagramflöden, och opinionsmätningar visar en snabb erosion av stödet för Israels militära agerande, särskilt bland yngre väljare (Pew 2024; YouGov 2024). Här framträder det som Andrew Hoskins och Ben O’Loughlin kallar ”diffused war”: krig som inte bara utspelas på slagfältet utan permanent cirkulerar i vardagens medieströmmar, där bilder, hashtags och korta videor blir centrala stridsmedel (Hoskins & O’Loughlin 2010). Kriget i Ukraina och Israels krig i Gaza är typiska exempel: de pågår samtidigt som informationskrig mellan stater, som regleringsfrågor för EU och plattformsbolag, som mobiliseringsfrågor i nationella offentligheter och som ständigt pågående symbolstrider i sociala medier.
Bakom dessa historiskt skiftande former ligger ett mer stabilt lager av strukturella begränsningar i mediesystemet som Edward S. Herman och Noam Chomsky analyserade i sin ”propagandamodell”. I Manufacturing Consent argumenterar de för att kommersiella massmedier – genom ägarkoncentration, annonsberoende, källberoende och dominerande ideologiska filter – har inbyggda incitament att reproducera staters och företags intressen, särskilt i utrikes- och säkerhetsfrågor, snarare än att konsekvent utmana dem (Herman & Chomsky 1988; Pedro-Carañana m.fl. 2018). Den logiken syns i
- första världskrigets press genom nära band till statliga propagandabyråer
- McCarthyismens USA genom mediernas roll i att förstärka antikommunistisk panik
- Tingstens Sverige genom hur ledarsidor markerade vilka utrikespolitiska hållningar som var legitima
- Vietnam, Kuwait, Kosovo och Irak genom att rapporteringen länge låg nära den egna krigsledningens perspektiv, även om det samtidigt fanns kritiska
redaktioner och alternativmedier som erbjöd andra tolkningar. - dagens Ukraina- och Gaza-rapportering genom den initiala dominansen för västliga regeringars narrativ, varefter en mer kritisk diskussion först vuxit fram genom en kombination av läckor, forskningsrapporter, alternativa medier och tryck underifrån.
Ett samtida exempel på en långvarig, inrikes säkerhetiseringsprocess finns i den svenska debatten om migration, islam och kriminalitet. Om man översätter Sverigedemokraternas diskurs till securitization-språk framträder partiet som en central securitizing actor. Det som påstås vara hotat är ”det svenska folket”, ”svensk kultur”, välfärdsstaten och tryggheten, ofta förstådda som en etnokulturellt definierad majoritet. Hotet formuleras som ”massinvandring”, ”islamisering”, ”klanstrukturer”, ”parallellsamhällen” och på senare år ”folkutbyte” och ”systemkollaps” i form av kriminalitet, terror och välfärdsförslitning. Publiken är i första hand väljarkåren, men också andra partier, myndigheter och medier som förutsätts ”ta väljarnas oro på allvar”. De åtgärder som förespråkas har karaktär av extraordinär politik: kraftigt skärpta asylregler, volymmål nära noll, massutvisningar, indragna medborgarskap, långtgående övervakning och kontroll samt begränsningar av religiösa uttryck. Forskningen om ”migration–security nexus” i Sverige beskriver sedan länge hur kopplingen mellan migration, kriminalitet, terrorhot och ”systemhot” kodas i säkerhetstermer, där SD har fungerat som viktig drivkraft, men där diskursen efterhand breddats långt utanför partiet (Bergh 2020; Fridolfsson 2021; Allahham 2024; Bard 2024; Yantseva 2020).
Empiriska studier visar att detta inte är ett kortvarigt retoriskt skov utan en långvarig process som dragit med sig andra partier och institutioner. Under flyktingkrisen 2015–2016 börjar migration i den officiella politiken i ökande grad beskrivas i termer av belastning, risk och kontroll (Bergh 2020). Fridolfsson (2021) analyserar hur den säkerhetiserade invandringsdiskursen inte bara blir ord utan leder till verkligt skärpta regler, och hur aktörer som Svenska kyrkan försöker bedriva mot-securitization genom att omformulera referentobjektet till mänsklig värdighet och asylrätt. Allahham (2024) menar att den S-ledda regeringen i slutet av 2010-talet i praktiken övertog mycket av SD:s sätt att koppla kriminalitet, terrorhot och ”radikala invandrare” till ett säkerhetsproblem, medan Bard (2024) visar hur regeringsskiftet 2022 och Tidöavtalet markerar ett ytterligare steg, där migration och utvecklingspolitik fogas in i en tydligt säkerhetiserad ram med fokus på kontroll, återvandring och villkorat bistånd. Mediestudier som Yantseva (2020) finner samtidigt en långsiktig tendens i svensk nyhetsdiskurs 2012–2019 att i ökande grad koppla migration till hot, kris och problem, om än med variationer mellan redaktioner.
Begreppet ”folkutbyte” är i den svenska kontexten en översättning av den internationellt studerade ”Great Replacement”-konspirationsteorin, det vill säga föreställningen att en inhemsk, vit eller ”ursprunglig” befolkning medvetet byts ut genom invandring och differentiell demografi. Under de senaste åren har SD-företrädare, inklusive partiledaren Jimmie Åkesson och EU-parlamentarikern Charlie Weimers, börjat använda just termen ”folkutbyte” i debattartiklar och valrörelser. Ur securitization-perspektiv är detta en radikaliserad form av samma grundnarrativ: referentobjektet definieras som en etniskt och kulturellt förstådd ”svensk befolkning” vars existens påstås vara hotad; hotet är inte längre ”bara” kriminalitet eller integrationsproblem utan en pågående demografisk process som likställs med utplåning; de föreslagna åtgärderna – stängt gränssystem, massdeportationer, långtgående statlig styrning av demografi – får karaktären av existentiellt självförsvar. Forskning om högerextrema miljöer pekar dessutom på att denna typ av retorik fungerar som brygga mellan parlamentariska aktörer och mer våldsbenägna miljöer, där ”folkutbyte” länge varit en etablerad föreställning.
Studier visar också hur denna typ av säkerhetiserad migrationsdiskurs inte längre är begränsad till SD. Socialdemokraterna har under senare år skärpt retoriken om migration, kriminalitet och ”parallellsamhällen” på ett sätt som tydligt ligger nära dansk och europeisk securitization av migration (Fridolfsson 2021; Bard 2024; Le Monde 2025). Regeringen Kristersson, med Åkessons tillskyndan, bedriver en migrations- och kriminalpolitik som vissa internationella medier beskriver som en ”wholesale crackdown on asylum”, explicit motiverad med säkerhetsargument (The Times 2025). Svenska NGO:er och delar av civilsamhället återskapar delvis, och försöker delvis motverka, samma hotramar i sin kommunikation. Summan är att det inte längre är meningsfullt att tala om SD som ensam securitizing actor. Snarare ser vi en omfattande, flernivåprocess där SD länge varit initiativtagare och ”radikal flank”, där andra partier successivt förskjutits mot samma problemformulering, och där myndigheter, medier och civilsamhälle i varierande grad reproducerar – eller försöker bryta – de säkerhetiserade ramarna. I securitization-termer har SD:s långvariga diskurs lyckats vinna publikt stöd, detta har gett institutionella effekter i form av policy, lagstiftning och myndighetspraktik, och dessa effekter fungerar i dag som bekräftelse på att ”frågan verkligen är en säkerhetsfråga”.
Sett i ett längre perspektiv bekräftar dessa fall i stort Carruthers tes: krig – och mer allmänt säkerhetspolitiska undantagstillstånd – förändrar inte mediesystemens grundlogik, utan accentuerar den (Carruthers 2011). Under upprustning och krigsförberedelser drivs securitization, patriotisk journalistik, strategiska narrativ, digitaliserad kris- och krigskommunikation och strukturella ägar- och källberoenden ihop till ett nät där det blir svårt för genuint systemkritiska perspektiv att nå bred offentlighet – åtminstone så länge det militära eller säkerhetspolitiska projektet ännu uppfattas som politiskt hållbart.
Referenser och vidare läsning
Aftonbladet (2025) ‘SD lanserar ”migrationskarta”: Pågår ett folkutbyte i Sverige’, Aftonbladet, 7 november.
Allahham, A. (2024) The Securitization of Migration in Sweden. Masteruppsats. University West, Trollhättan.
Badsey, S. (2013) The Media and International Security. London: Routledge.
Balzacq, T. (2005) ‘The three faces of securitization: Political agency, audience and context’, European Journal of International Relations, 11(2), ss. 171–201.
Balzacq, T. (red.) (2011) Securitization Theory: How Security Problems Emerge and Dissolve. London: Routledge.
Bard, L. (2024) The Securitization of the Migration and Development Nexus – A Discourse Analysis of the Power Shift in the Swedish Government from 2022. Kandidatuppsats. Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.
Bergh, H. (2020) Securitization of Migration – A Discourse Analysis of the Swedish Migration Policy during the Syrian Refugee Crisis. Kandidatuppsats. Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
Buzan, B., Wæver, O. och de Wilde, J. (1998) Security: A New Framework for Analysis. Boulder, CO: Lynne Rienner.
Carruthers, S.L. (2011) The Media at War: Communication and Conflict in the Modern Age. 2 uppl. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Centre for Media Monitoring (2024) Media Bias Gaza 2023–24. London: Centre for Media Monitoring.
Council of the European Union (2022) ‘EU imposes sanctions on state-owned outlets RT/Russia Today and Sputnik’s broadcasting in the EU’, Pressmeddelande 2 mars 2022. Brussels: Council of the European Union.
Curtis, M. (2023) ‘How UK media mislead us about Britain’s leading military “think tank”’, Declassified UK, 15 juni.
Dennison, J. och Kustov, A. (2025) ‘Public belief in the “Great Replacement Theory”’, International Migration Review. Online first.
Encyclopaedia Britannica (2013) ‘Embedded journalism’, Encyclopaedia Britannica Online. Chicago: Encyclopaedia Britannica.
Euronews/Reuters (2022) ‘EU bans RT, Sputnik over Ukraine disinformation’, Euronews, 3 mars.
Expo (2025) ‘Expo guidar: Myten om folkutbytet’, Expo, 28 november.
Fridolfsson, C. (2021) ‘Between securitization and counter-securitization: Church of Sweden opposing the turn of Swedish government migration policy’, Politics, Religion & Ideology, 22(1), ss. 60–79.
Hallin, D.C. (1986) The Uncensored War: The Media and Vietnam. Berkeley, CA: University of California Press.
Hammond, P. och Herman, E.S. (red.) (2000) Degraded Capability: The Media and the Kosovo Crisis. London: Pluto Press.
Herman, E.S. och Chomsky, N. (1988) Manufacturing Consent: The Political Economy of the Mass Media. New York: Pantheon Books.
Hersh, S.M. (2004) Chain of Command: The Road from 9/11 to Abu Ghraib. New York: HarperCollins.
Hoare, M. och Ziegler, L. (2024) Framing the Israel–Palestine Conflict: A Study of Swedish Media Coverage. Kandidatuppsats i statsvetenskap. Sverige: opublicerad uppsats.
Hoskins, A. och O’Loughlin, B. (2010) War and Media: The Emergence of Diffused War. Cambridge: Polity Press.
Kamioka, N. (2001) ‘The U.S. media and the narrative of the Persian Gulf War’, Journal of American and Canadian Studies, 12, ss. 65–86.
Kellner, D. (1992) The Persian Gulf TV War. Boulder, CO: Westview Press.
Kellner, D. (2004) ‘Spectacle and media propaganda in the war on Iraq: A critique of U.S. broadcasting networks’, i: Kamlipour, Y.R. och Snow, N. (red.) War, Media and Propaganda: A Global Perspective. Lanham, MD: Rowman & Littlefield, ss. 69–77.
Lasswell, H.D. (1971 [1927]) Propaganda Technique in the World War. Cambridge, MA: MIT Press.
Lembcke, J. (1998) The Spitting Image: Myth, Memory, and the Legacy of Vietnam. New York: New York University Press.
Lendvai, G.F. (2023) ‘Media in war: an overview of the European restrictions on Russian media’, European Papers – European Forum, 8(3), ss. 1235–1245.
Le Monde (2025) ‘In Sweden, Lawen Redar embodies the Social Democrats’ shift on immigration and integration’, Le Monde, 5 december.
Meta (2022) ‘Meta’s ongoing efforts regarding Russia’s invasion of Ukraine’, Meta Newsroom, 26 februari (uppdaterad 18 april). Menlo Park, CA: Meta Platforms Inc.
Miskimmon, A., O’Loughlin, B. och Roselle, L. (2013) Strategic Narratives: Communication Power and the New World Order. New York: Routledge.
Omni (2024) ‘Jimmie Åkesson: Det pågår ett folkutbyte i Sverige’, Omni, 3 juni.
Pedro-Carañana, J., Broudy, D. och Klaehn, J. (red.) (2018) The Propaganda Model Today: Filtering Perception and Awareness. London: University of Westminster Press.
Pew Research Center (2024) ‘Majority in U.S. say Israel has valid reasons for fighting; fewer say the same about Hamas’, Pew Research Center, 21 mars. Washington, DC: Pew Research Center.
Rydberg Lidbo, S. (2025) Diversity of Perspectives: Source Diversity in Swedish Print Media Coverage of the Israel–Palestine War. Kandidatuppsats i statsvetenskap, Lunds universitet.
Storrs, L.D. (2013) The Second Red Scare and the Unmaking of the New Deal Left. Princeton, NJ: Princeton University Press.
SVT Nyheter (2024) ‘Weimers om ”folkutbyte”: Måste kunna använda rätt ord’, SVT Nyheter, EU-val 2024 liverapportering, 4 juni.
Syre (2024) ‘Nazister hyllar Jimmie Åkesson för utspel om folkutbyte’, Tidningen Syre, 8 juni.
Taylor, P.M. (2003) Munitions of the Mind: A History of Propaganda from the Ancient World to the Present Day. 3 uppl. Manchester: Manchester University Press.
The Times (2025) ‘Why “open-hearted” Sweden brought in a wholesale crackdown on asylum’, The Times, 15 januari.
Tingsten, H. (1951) Tredje ståndpunkten – en orimlighet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Vériter, S.L. (2025) ‘The collective securitization of “disinformation” and the EU’s ban on Russia Today and Sputnik’, International Affairs, 101(5), ss. 1853–1877.
Wikipedia (2025) ‘Great Replacement conspiracy theory’, Wikipedia: The Free Encyclopedia.
Yantseva, V. (2020) ‘Migration discourse in Sweden: Frames and sentiments in mainstream and social media’, Social Media + Society, 6(4).
YouGov (2023) ‘Attitudes to the Israel–Palestine conflict in Western Europe and the USA in 2023’, YouGov Eurotrack, 3 juli. London: YouGov.
YouGov (2024) ‘Israel, Gaza and the wider Middle East conflict – one year on’, YouGov Eurotrack, 8 november. London: YouGov.